Lång(fredags)post
Från ett föredrag av Stefan Gustavsson, som citerar Dorothy Sayers:
" De som dödade Jesus anklagade honom aldrig,
om vi ska göra dem rättvisa, för att vara en tråkmåns.
Tvärtom, de menade att han var alltför dynamisk för att det skulle kännas tryggt.
Det har varit upp till senare generationer att linda in hans omskakande personlighet
och omge honom med atmosfär av långtråkighet.
Vi har mycket effektivt klippt klorna av lejonet av Juda,
certifierat honom som ödmjuk och mild och rekommenderat honom
som ett passande husdjur för bleka kyrkoherdar och fromma gamla damer.
För de som kände honom däremot framstod han minst av allt som en utvattnad person.
De protesterade mot honom som en revolutionär.
Det är sant att han var ömsint mot de olyckliga,
tålmodig mot ärliga sökare och ödmjuk inför himlen,
men han förolämpade aktade kyrkomän genom att kalla dem hycklare,
han kallade kung Herodes för den räven, han gick på fest i tveksamt sällskap
och betraktades som en frossare och drinkare och en vän till tullindrivare och syndare.
Han förolämpade upprörda försäljare och kastade ut dem ur templet
tillsammans med deras tillhörigheter.
Han gick fram som en ångvält bland många högaktade och vördade regelverk.
Han botade sjukdomar med alla tillgängliga medel,
chockerande obekymrad om andras svinhjordar och ägodelar.
Han visade ingen tillbörlig respekt för rikedom eller sociala positioner.
När han konfronterades med frågor som ställdes för att sätta dit honom
svarade han med paradoxal humor som sårade de allvarsamma
och han kontrade med att själv ställa obehagligt prövande frågor
som inte enkelt kunde besvaras från färdiga formulär.
Han var minst av allt en tråkig person under sin mänskliga livstid
och om han var Gud kan det inte finnas något tråkigt hos Gud heller.
Men han hade en daglig skönhet som gjorde oss fula
och myndigheterna menade att den rådande ordningen skulle vara säkrare utan honom,
så de gjorde sig av med Gud
för att få lugn och ro."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar